Blip-bloppa vidare mot den eviga solnedgången...

Sent igår gick meddelandet ut till världen - att Robert Moog avlidit vid 71 års ålder. Jag sänder mina kondoleanser via bloggen. Mångt och mycket har skrivits om Moogs populära analogsynth - en uppfinning som kraftigt berikade vår musiks ljudvärldar från det sena sextiotalet och framåt. Moog har haft cancer ett längre tag och höll ut länge - han t.o.m. bloggade för att ge sjukdomen ett ansikte. Sätt på en Stereolab-skiva eller varför inte Martin Dennys "Exotic Moog" och skänk honom en tanke...

Smolket i bägaren var dock den lite väl summariska dödsrunan jag först såg i svenska medier... Varför har de skrivit det där om Beatles? Och varför så vagt? Kan det vara "Tomorrow never knows" de menar?

Perfekta främlingar och diskotek

Jag kunde tydligen slita mig från Mary J. Blige på tv:n. Kanske beror det på vad jag såg tidigare ikväll, men det kan ju också bero på att jag faktiskt tycker det låter bättre än det show-spektakel det är. För det är det, trots det fina lilla introt om hur lite hon bryr sig om pengarna. Anyhow.

Det jag såg tidigare ikväll var första delen i en engelsk BBC-serie, Perfect Strangers, från 2001. Skriven och utförd av Stephen Poliakoff, som tydligen har gjort en hel del berömda tv-serier. Claes-Olof har övertygat mig om mannens storhet, helt klart. Fantastiska skådespelare, ett lagom tempo och mängder av intriger. Det blir helt enkelt bara för mycket... Den här typen av engelskt drama kan inte göras någon annanstans i världen. Första avsnittet lovade så mycket att jag knappt vågar titta vidare - och det är bra betyg, det! Återkommer när jag sett klart...

Annars kastade jag mig över Peter Shapiros bok Turn the Beat Around - The Secret History of Disco (2005), som kom på posten idag. Shapiro har tidigare skrivit i The Wire (förstås) och specialiserat sig på främst svart musik i dess olika genrer. Den nya boken försöker skriva om "the music that taste forgot" och gör ett ganska bra skäl i början för att musiken inte sprungit fram ur glamouren - utan från misären. Ord, men inga visor - "But while disco may have sparkled with diamond brilliance, it stank of shit. Whatever its veneer of elegance and sophistication, disco was born, maggot-like, from the rotten remains of the Big Apple". Låter lovande i mina öron - frågan är vad som ska skrivas om dagens ytliga bling-bling. Det känns som om det finns fler likheter mellan samtiden och det tidiga sjuttio-talet.

Jag kommer förhoppningsvis skriva ett par inlägg med favoritskivor som håller på att glömmas bort - antagligen för att de ligger för nära i tiden. Men retro-grejen går allt snabbare, så det kanske inte är helt fel att börja i tid. Stay tuned.

Comus - First Utterance

På sista tiden har jag lyssnat lite oroande mycket på musik från hippie-eran. Det har t.o.m. tydligen blivit en trend bland f.d. indie-kids (läs Devendra Banhart-hysterin). Dyker man djupare i den musiken, än trenden tillåter, så kanske man stöter på Comus. De är mest kända för First Utterance (1971) som är ett märkligt skott från den engelska hippie-romantiken.

Med låtar som "Diana" och "Drip drip" får man inga direkta associationer till mjuka gräsbevuxna ängar eller färder till yttre rymden. Snarare hamnar man mitt i medeltiden. Eller kanske rakt ner i handlingen på filmen The Wicker Man (1973). Inte vet jag vad som hände i Storbrittanien under det tidiga sjuttiotalet - jag är för ung för det - men nog är det märkligt att vurmen för det medeltida och det hedniska verkar varit "inne" just då. Jämförbart med mycket av det andra som herr Banhart har hypat (som Vashti Bunyan), så är det här definitivt mer mörkare. Tydligen har Comus name-droppats av band som Opeth (vilka vissa progg-metallare talar sig varma för) och Current 93 (gammal tonårshjälte...) Onekligen låter Comus lite grann som Current´s senare produktion - men man ska ju alltid gräva vidare efter originalet. Och Comus var / är definitivt egna.

Hela världens minne och lyckönskningar

Som bibliotekarie blir man stolt när man får se en film där ens yrke porträtteras som något fasligt spännande. Det är väl inte riktigt den gängse bilden. Men nu har jag trots allt sett Toute la mémoire du monde (1956) av nya vågen regissören Alain Resnais (som också har gjort en annan av mina favoriter, Hiroshima Mon Amour).

I filmen skildras människans hårda kamp för att slippa drukna i information (redan då) och hur detta har lett oss till att bygga ett nav av hög teknologi, nämligen Bibliotheque Nationale i Paris. Biblioteket skildras både som ett ätande monstrum och som en militär fästning. Mest känslosam är kanske skildringen av pliktexemplarets hårda fängelsestraff i magasinet... Ja, som ni förstår är detta en film som bara måste upplevas. I alla fall om man ska kalla sig bibliotekarie!

Jag vill naturligtvis också passa på att lyckönska Johan, Karin och Elis !!!