Bara lite ny musik ikväll, folk...

Grouper - Wide (Free Porcupine Society)

Helt plötsligt damp det ned en ny skiva med en gammal Out to Lunch-favorit - lite mer kylig och ekofylld folkbaserad musik från Liz Harris soloprojekt. Den nya skivan är om möjligt mer instrumentalt baserad än den förra och först känns det som en besvikelse - det var som om jag bara ville ha de där fjäderlätta röstharmonierna och inget annan. Men vid den tredje låten, "Imposter in the sky", faller poletten ner. Det är bara gitarr och ordlös sång, men hela låten bara lyfts ur iPoden och svävar upp mot himlen. Vi snackar My Bloody Valentines mest abstrakta, svävande stunder här - fast, liksom, ännu mer svävande... Defintivt gåshud - om man får gåshud av sånt. Jag är skyldig.

Sen följer mer försiktig amatörisk (fast på ett bra sätt) gitarr och sång, badandes i tonvis av eko och effekter. När sista låten tonar upp hörs ett flödande vattenskvalp långt upp i mixen - låten ligger under som en skyddande varm filt och plötsligt fattar man vad som är på väg. Regn, regn och åter regn - det lär bli höst. Tur att vi har musik som denna att svepa in oss i när vädret blir för mycket...

Hemsida - http://yellowelectric.googlepages.com/grouper

Tiden rinner på när det händer mycket - sandkornen i urglaset har runnit lite väl fort på sista tiden. Jag har varit på Öland och i Jönköping. På sistnämnda ställe var det filmfestival som bjöds - såg "Crossing the Bridge" (Alexander Hacke från Einsturzende upptäcker musik från Istanbul), "Darwins Mardröm" (ligger helvetet i central-afrika?!) och "Dark Horse" (en finstämd slacker-rulle av mannen bakom "Noi Albinoi"). Och sen såg jag Hoffmann i "Capote" igår. Jesus, vilken filmfåne man har blivit...

Så nu är man tillbaks på skolan och med det kommer höstförkylningarna. Halsen är sträv på ett oroväckande vis och näsan småtäppt, men sjukdomen ligger bara i bakgrunden och irriterar. Den vill liksom inte slå ut och det kanske den inte ens gör, men den finns lik förbannat där ändå.

Comets on Fire - Avatar (Sub Pop, 2006)

Jag måste avslöja en hemlighet - det är kanske inte allmänt känt att jag ibland lyssnar på hård rock från sjuttiotalet. Det tror man nog inte när man ser mig. Men om det finns en koppling mellan min fars skivsamling och min egen så är det via Santana och Led Zeppelin. Jag minns att pappa brukade sätta på de tyngre skivorna på fester i familjens residens när gästernas toleransnivå ändrats en aning framåt kvällen. Skumma ljud som "Black Magic Woman" och "Whole Lotta Love" kunde då höras, men sällan annars.

Comets on Fire härstämmar därifrån - förra skivan, "Blue Cathedral", lät som ett vridet Mudhoney eller nåt. Som en amerikansk variant av den vilda japanska psykedeliska rocken med band som High Rise eller Mainliner. Den stilen finns väl kvar här, men uppblandad med melodiösa passager som luktar väldigt mycket Led Zep eller proggrock av senare datum. Jag antar att en del skulle tycka att det ibland låter väl mycket FM-radio. Men har man överdoserat noise och twee-pop kan det vara skönt att låta sig glida med på ett sånt här äventyr - ibland. Sen är det bara att ta fram "Led Zeppelin II" igen.

Bandets hemsida: http://www.cometsonfire.com/