Formgivning var mycket coolare förr eller hur? Ännu ett Ölandskort ur den ständigt återkommande serien.

Glad musik gäller för tillfället - konserten med Hello Saferide var precis så snäll och trevlig (och bitter) som man kunde hoppas. Låtar i dur jagar bort snön. Det är skönt att jag kan lyssna både på sådan här pop och oljud sida vid sida - det håller alla fack, genres och kategorier borta. Lite avvaktande till bossanovalåten bara - har vi en ny Hellström-samba på gång här?

Annan glad musik som jag rekommenderar är Shogun Kunitoki - ett finskt band som nyligen gav ut skivan Tasankokaiku på den utmärkta etiketten Fonal. Musiken är till största delen elektronisk, men då snarast retro-elektronisk. Syntharna låter som om de är tillverkade på 1950-talet och låtarna pompösa som psykedelia eller progg. Bandet ser ungt ut på bild, så de har säkert framtiden för sig. Sveriges indiemusik ligger i lä - nu ligger våra grannar långt före oss - eller tillbaka till framtiden.

Jag såg också äntligen Walk the line i lördags - countrybasgångar, skönsång och hårda livsöden. Det här blir första gången jag helt accepterar en film med Reese Witherspoon. Den var utmärkt för att vara en Hollywood-rulle. Man kan helt klart se parallellerna till Ray. Musikerlivet kanske var hårdare förr.