Snö...

Hmm. Nu är det bråda dagar i tomteskogen. Snart slutar skolan, lovet står för dörren och arbetet är i full gång på att summera årets prestationer. I slutet av förra veckan så började arbetet på års-bästa-listan och med lite tur ska den väl presenteras här innan julhelgen är över oss. Men vet att det inte är någon lätt uppgift...

En resa till Helsingborg blev dock ett välkommet avbrott - julstämning, musik och världens godaste pizza var bara något som staden visade upp. Och då glömmer jag gratis godis också... Tillsammans konstaterades att The Fiery Furnaces lämnat spelbanan. Jag vet nu att "Leave me with the boy" av P:Ano kan vara bland årets bästa poplåtar. Och att The Librarian : Quest for the Spear kan vara bland det konstigaste jag sett i år - "What? Is it Slap-A-Librarian-Day already?". Bibliotekarie-yrket är en mångsidig verksamhet.

Listen, the snow is falling

Först ett snöfall och sedan isande kyla. Jag fattar ingenting - nyss var det nästan vår, nu är det vinter här nere. På med vinterkläderna och fram med isskrapan. Kanske hade pr-teamet på IKEA rätt. Man kanske ska köra igång med jul redan i november... Eller så har Kamprad och SMHI bildat pakt. Mysteriet tätnar...

Hemma har jag tittat mycket på en nygammal DVD med Devo - Live 1980. Jepp, direkt från den stora turnén efter hiten med "Whip it" - fina röda Energy Domes på huvudet och bara fullträffar till låtar. Otroligt koreograferade danser - här ligger t.o.m. East 17 i lä... Till och med special-effekter med ljus och film. Man kanske får ta med i beräkningen att jag nog är ett exalterat fan, men jag kan nog inte se att man kan ogilla det här. Låtar från de tre första skivorna, som nog är de man ska lyssna på i första hand. Speciellt roligt tycker jag det är att se låtarna från Duty For the Future Now live - min favoritskiva med dem idag...

Får man inte nog av intertextuella Devo-referenser kan man kolla in den här trailern. Antagligen en film man blir tvungen att se nu...

Ett lätt skevt förhållande till popmusik är också The Fiery Furnaces kända för. De har lyckats dra åt skruvarna ett extra varv på den nya skivan, Rehearsing My Choir. Skivan är ett slags hörspel eller musikalisk radioteater om en äldre släkting till bandet, Olga Sarantos, som också är med och sjunger / pratar på skivan. Riktigt roligt kan det bli när Olga och Eleanor sjunger mot varandra om en hårfärgnings-incident och Olgas åsikter om sitt barnbarns pojkvänner. Musikaliskt är det lite mer teater och något mindre pop än vanligt, men man lyssnar inte på skivan för låtarnas skull utan mer som en helhet, så det kanske inte är någon skada. Kul att någon vågar göra sånt här konstigt i vår strömlinjeformade tid.

Från en helt annan tid kommer musiken på American Primitive Vol. II: Pre-War Revenants (1897-1939). Den hädangångna gitarrknypplar-fantomen John Fahey samlade hela livet på 78-varvare med udda inspelningar av tidiga musiker från innan de senaste världskrigen. Folkmusiker, bluesångare, skämtare, luffare får alla chansen att göra sitt framför tratten ur Oh brother, where art thou? Och det låter bra - knastret är bara trevligt i vintermörkret. Det som slår en är hur direkt det låter - personerna ur det förgångna, säkert döda sedan länge, låter hur vitala som helst. En favorit är Mattie May Thomas, som sjunger från cellen hon sitter i till fängelsepolisen - "You keep on talking about the dangerous blues / If I had me a pistol, I´d be dangerous, too." Hon är ingen att skämta med, helt klart.

Stormy weather!

Det blåser runt knutarna i Alvesta. Tidigare idag så vaggade den nya bilen när stormen ven - det är nästan så man blir orolig. Fönsterrutorna knakar på och jag är nöjd efter ett lyckat föredrag på Växjö Universitet...

...så det kanske är dags att titta lite på vad som får mig att gå runt för tillfället. Lightning Bolt´s Hypermagic Mountain har jag nämnt förut och den infriar verkligen mina förväntningar. Hypermanisk nästan-instrumental serietidningshårdrock spelat på endast bas och trummor. Den nya skivan är om möjligt ännu mer serietidning än förra skivan. Blam! Boff! Ka-pow! Detta är verkligen motmedlet till Boards of Canada. Passar till disken eller nästan allt som behöver lite extra effektivitet. Bandets webbplats är här.

Mörka regniga höstkvällar måste intensifieras med lite mörk musik-materia. Någon stack till mig en 10" med svart ljudmassa från Linköpings underjord - Skin Area. Den ser otroligt snygg ut både på utsida och vinyltallrik. Ondskan vältrar sig och det hela blir så mys-industriellt som det kan bli - utan att bli musikaliskt got-krafs. Går förhoppningsvis att beställa härifrån.

Veckans Hippie Award går till Robert Wyatt & Friends, vars live-cd Theatre Royal Drury Lane 8th September 1974 är något av det finaste som det proggressiva Stor-Brittanien har skapat. Omslaget på den här skivan kan skrämma slaget på tusentals gamla ex-punkare, men innehåller enormt känsloladdad musik. Mycket av låtarna härifrån kommer från mannens kanske bästa skiva Rock Bottom obligatorisk - allvarligt! Svårt att säga hur det låter, men opretantiös jazz- och folkmusiksinspirerad mjuk rock med skumma inslag. Oops, jag har beskrivit Talk Talk? Eller är det kanske Brian Eno som dykit upp? Sak samma - lyssna! Robert verkar inte intresserad av nätet...

Hörs! Mer kommer...

Oh, they were huge and purple and...

Ok, ibland går tiden bara så snabbt. Sen den senaste postningen har jag hunnit med möten i Ronneby och husarbete i Bredsättra (Öland), förutom det vanliga kneget i Växjö. Tänk att man hinner med... Åh, och så har jag kanske bytt bil också - vi får se... Soundtracket till det hela har varit Boards of Canadas nya, The Campfire Headphase, som i kombination med vackert väder ändå måste vara klart oslagbart. Hmm, man kanske skulle dra upp "Little fluffy clouds" när man ändå håller på.

Jag har läst en del elaka rykten om den här skivan - förtal om new age, Sigur Ros och allt möjligt, men jag måste säga att musiken får mig att smälta varje gång. Simpelhet är skönt ibland. Det kanske t.o.m. är dags att spola tillbaka ett år och ta upp min tveksamma trip-hop-revival igen. Eller kanske inte. Hur som helst, lugnet varar aldrig länge och idag damp Lightning Bolts Hypermagic Mountain ner i brevlådan. Kommer antagligen få mig på ett mycket energiskt och kortfattat humör.

Och för att dra den gamla om peppen! Jag väntar med spänning på The Fiery Furnaces nya - kanske på turné i Svedala? Hoppas de tar med sig sin gamla släkting som skivan tydligen handlar om...