Musik: Supersilent 7 (Live-DVD)

Någon gång strax runt sekelskiftet såg jag, H. och A. denna grupp på Nef i Göteborg. Det som sitter kvar i minnet från sådana kvällar är inte alltid det som är viktigast. Jag minns att jag stod bakom keyboardisten någonstans vid baren och funderade ett långt slag över norrmannens brist på modekänsla. Trumpetistens ständigt dubbelvikt över sitt instrument och att det lätt som Miles Davis mitt i en orkan. Jag kommer ihåg att det inte var supertyst. Och att kamraterna blev lite förvånade minst sagt - no offence. Att så få människor kunde göra så mycket väsen från så lite - hur de improviserade runt vackra melodier tills nästan ingenting finns kvar.

Nu har man då chansen att möta gruppen på nytt - inspelat som svart-vitt i Oslo förra året. Det är helt klart värt det. Mycket musik kraschlandar i varandra under konsertens närmare två timmar - jazz, electronica, improvisation, proggressivt, drone. Förutom nämnda instrument så spelas också trummor och elektroniska gizmos - allt för att skapa en hård, men metallisk ljudmassa som bara sköljer över en. Musik som flytande lava. Lyckas du sitta under den tredje låtens (7.3) 30 minuter känslostorm till musikaliskt Rorschach-test - då tror jag dig helt enkelt inte!

Musik: The Fall - Fall Heads Roll

Tro det eller ej, men The Fall gör fortfarande skivor. Efter snart 30 år med avant-garage-punk, så kunde man trott att Mark E. Smith slöat till. Men produktionstakten är fortfarande lika hög som vanligt. Att det betyder att man ibland gör djupdykningar ibland gör liksom inget. Skivan inleds med en riktigt kackig sak, men kommer man förbi den låten så har man mycket att hämta. Det nygamla kompbandet är rätt bra i jämförelse med hur det låtit de senaste åren - problemet för Smith verkar mest ha varit att få dem spela mindre...

"It is the outsiderness flavour of it..."

Den här årgången av The Fall bjuder på ganska mycket rock - The Sonics, bob hund, rockabilly, Bo Diddley kryddat med elaka synthslingor, men också två rätt bra "ballader" - tro det eller ej. "Youwanner" är till och med i par med ett tonårigt Stooges - inte dåligt för ett band frontat av en "fifty-something". Det är så här ett vuxet Broder Daniel hade kunnat låta om de fortsatt vara slynglar. Det är så här bob hund borde låta. Jag har förstått att Marks "sång" är en stor anledning varför inte gruppen riktigt gått hem i stugorna, men det finns bara ett läkemedel mot den sjukan - fortsätt lyssna. Till slut låter sluddrandet som musik.

Musik i Växjö del 2 och lite böcker

Nu har jag äntligen landat från den fullspäckade helgen. Flyttlass, en insats som Italien i en Diplomacy-omgång och det här musikaliska äventyret. Domotic var mycket franska - skägg och brun kofta - och bjöd på stundtals mjuk, stundtals skogstokig electronica. Mycket tekniska problem, både hos band och dj, men det får man räkna med i lo-fi-land. Jag misstänker nog att minst ett datahaveri var inövat och berodde enbart på att herrarna i bandet ville spela AC/DC. Tyvärr bangade jag strax efter ett, vilket gjorde att jag missade det andra bandet, O.lamm. Det går nog flera tåg.

Nu har jag äntligen läst klart The Closed Circle av Jonathan Coe. Det är med viss besvikelse jag konstaterar att det mest var en utandning efter den lysande The Rotters´Club. Det var, i och för sig, roligt att läsa författarens skarpa ironi över ett förlorat Storbrittanien, men i slutändan blev det för mycket såpa. Och lite hafsig såpa, dessutom.

Då var seriealbumet av Paul Austers Stad av glas bättre - ett riktigt mässfynd (tack Lin!). Jag hade väl aldrig trott att den historien skulle kunna göra sig i bilder, men nu vill jag se filmen. För er som inte har läst den fina New York-triologin, så handlar det om ur-språket, Babels torn, post-modernism, Raymond Chandler och, just det, New York. Jag fick verkligen en påminnelse om hur bra Auster var när det begav sig.

Äntligen!

Klockan ett idag hade jag webbradion på i biblioteket för det årliga tillkännagivandet - Nobelpriset i litteratur. Döm om min förvåning när det visade sig att det faktiskt var en författare jag hade läst - Harold Pinter. Min bekantskap med honom är väl inte särskilt aktuell - tror det var när jag läste Det absurda dramat, 5 p., på litteraturvetenskapen i Linköping, men ändå. Dessutom hade jag råkat springa på honom nyligen på en blogg jag läser ofta (som ni hittar här - det finns ett intressant inlägg om Cronenbergs senaste i arkivet). Så det var med en halv förvåning jag hörde det.

Personligen är jag glad över att Akademien, efter så mycket pseudodebatt, står på sig och ger oss de författare vi inte förtjänar. I det här fallet en f.d. "arg ung man" som fortfarande har en del arga saker att säga om U.S.A. Det blir nog ganska kul att höra talet vid utdelningen. Om jag skulle bo i Storbrittanien så vore jag nog ännu argare över sakernas tillstånd än jag är här. Men det är bra att någon skjuter ut hakan. Kul var det också att det inte finnas några utgåvor med Pinter på svenska - alls! Jag ser horder av människor som springer mot bibliotekens magasin - stället där det verkligen finns dolda och glömda historier.

Imorgon mer musik i Växjö!

Musik i Växjö - del 1

Jag kom precis hem från en konsert i Växjö. Undrar varför det blev så tätt med happenings i den här stan. Frida Hyvönen var utmärkt - fortfarande en kombination av ultra-slickt mode-mods och Sally-liknande dans-moves. Det kanske var elakt sagt, men musiken förlåter allt. Ett plus var också att hon dissade Tori Amos och höjde Antony i dagens Smålandsposten.

Det där andra bandet som också spelade bör ej nämnas. Fast de hade en rätt cool Kim Deal-lookalike på gitarr - och en seg "rockstar"...

The United States of America

United States
Originally uploaded by Outjazz.

För alla er Broadcast-fans därute, här är ett måste... Jag vet att bandet själva gärna pratar om denna amerikanska sextiotalsprodukt som något av det bästa de hört.

Elektronisk och gitarrlös pop med fiol, ring-modulatorer, analogsynth och vansinniga effekter... och sång. Mycket vackert!

Film: Bad Timing (Nicolas Roeg, 1980)

På senare tid har jag tittat väldigt mycket på film av Nicolas Roeg - en halvdoldis i den brittiska filmvärlden kanske, men med ett grundmurat kultrykte för hans tidigare filmer. Bland dem kan vi hitta Performance, Walkabout och Don´t look now bland annat. Bad timing är en av hans mer okända filmer, men den förtjänar helt klart en kväll...

Ett par, spelade av Art Garfunkel (?!) och Theresa Russell, möts i Wien och tycke uppstår. Kanske något för mycket - svek, skitsnack och svartsjuka kommer emellan och kärlekshistorien dras oundvikligt mot någon slags tragedi. So far, så mycket såpa. Det är förstås inte hela historien. Roeg har en känsla för att bygga upp spänning och mysterie - att kasta ut åskådaren i ovisshet. Vi ser på filmen som en deckare - kan vi lista ut hur allting faller på plats? Det finns naturligtvis en deckare i filmen också - en mycket ung Harvey Keitel - men inga sympatier uppstår med någon av filmens huvudpersoner. Det finns snarare en iskall kyla - ett betraktande utan förklaringar.

Folk med smak för Hollywood-action lär inte gilla det - här finns inga pekpinnar. Men då missar man poängen - jag gillar mysteriet och de snabba associerande klippen. Och så musiken - Tom Waits, The Who och Harry Partch i samma film... Ok, en sammanfattning. Det här är som om en engelsk David Lynch, med smak för dekadans och sextiotals-estetik, skulle göra en kärleksfilm på åttiotalet - men i slutändan gör en filosofisk deckare. Det är gott så!

Musik: Broadcast - Tender Buttons

Mitt ibland all drone-rock, fri-folk, fri jazz och annan flytande musik som jag brukar lyssnar på, så är det stundtals skönt att upptäcka popen igen. Att inget behöver vara krångligt, svårt eller långt... ...och det här är en skiva med låtar som knappt sträcker sig över tre minuter. Det blev, på något sätt, mitt hemliga äss i rockärmen under tiden i Göteborg - skivan som klarade snålblåsten och regnet till och från mässan.

Det ska kanske erkännas att Broadcast kanske inte är var man och kvinnas definition på popmusik. Nu för tiden är de en duo (James & Trish, ett par från Birmingham) och de har ett par skivor i bagaget på Warp. För mig framstår de som urtypen för engelsk musik. Det är något i sången som påminner om ett väldigt gulligt (fast kanske rätt obehagligt) 50-tals England, fast framkastat i framtiden. Som om de spelar i en konstigt hål genom tid och rum - futuristiskt, men också ganska gammalmodigt. Synth, gitarr, vibrafon och en plastig trummaskin kan göra underverk, speciellt om de är på ett små-ettrigt humör. Det som är speciellt för den här skivan är att de inte längre verkar bry sig om att krångla till det. En del tidigare låtar har varit det där lilla för mycket - men här har de hamnat i rätt läge...

Mina boktroféer

mina boktroféer
Originally uploaded by Outjazz.

Jag såg att någon annan gjort så här och tänkte att jag inte skulle vara sämre, så... ...här är vad jag kom över på bokmässan. Hoppas det syns vad det är för några, trots min kassa mobilkamera. Vad jag tycker om dem får ni höra senare...

Strage och Mårtensson

Strage och Mårtensson
Originally uploaded by Outjazz.

Just hemkommen från bokmässan! Skönt att ta det lugnt ett slag. Jag kommer att skriva mer om vad som hände framåt veckan, men här är ett smakprov. Två kändisar (eller Fans, kanske?), Nils och Fredrik, möts ett kort ögonblick...