Plast, bitterhet, rapmusik och MTV Mash

Lugna dagar på jobbet den här veckan. Skönt utan kidsen ibland. Mycket plastande av rea-böcker. Helt klart meditativt...

Läser Céline för första gången i mitt liv och fattar var Bukowski´s cyniska (och roliga) bitterhet kommer ifrån. Han slår nog till och med B. i litterär "slumming". Sen har visst Hunter S. Thompson tagit självmord. Måste påminna mig om att läsa honom - har tänkt det liksom ett tusentals gånger, men det har aldrig blivit av på allvar.

Shit, läste precis en rolig sak på en blog. Rapmusik är farligt!

Rappare slog 22-åring

MALMÖ. En 22-årig man har polisanmält att han bilvit misshandlad av fyra rappare. Han uppger att han mött de pratsjungande männen på Södra Förstadsgatan i måndags kväll, de omringade honom och började rappa. När uppträdandet var slut frågade de honom om han trodde på Gud.
Efter frågan fick han ett knytnävsslag i ansiktet och sedan sprang männen, som var i 20-årsåldern.

Ur Sydsvenskan (ej på nätet)

(taget från www.marx.se)

Har du någonsin känt att musiken du lyssnar återupprepas och återkommer så många gånger att man knappt inte vet vem som gjorde grejen längre. Det är inte så konstigt, menar Paul Morley, ett gammalt journalist-ess på NME när de var bra. Hans tes är att vårt postmoderna sätt att lyssna på popmusik har splittrat upp låtarna i små atomer av ljud som kan kombineras på hur många sätt som helst. Och det är ju inget nytt. Allt från moderna kompisatörer till DJ´s gör ju det...

Vill man få sig en bra mix och fundera lite över det hela, så kan man ladda ner en timmes mix som DJ Food har gjort tillsammans med Morley härifrån:

http://www.ubu.com/sound/dj_food.html

Innehåller många rätt roliga mixar - Busta Rhymes och hambo eller Whitney Houston och Kraftwerk... Mycket nöje!

Bild & Ljud

Var lite rädd ett tag att mina två favorittidningar, The Wire och Sight & Sound, inte skulle ha fortsatt distro i Sverige, men så var det ju inte alls. Vilken mardröm...

I alla fall, "Ett hål i mitt hjärta" har analyserats och jag tycker mina tidigare inlägg bekräftas:

"The more taboo moments in Moodysson´s picture suggest that it is just 'Pink Flamingos' with a liberal conscience. The truth is worse than that. It´s 'Pink Flamingos' with a message, excessive character motivation, delusions of grandeur and a phoney poker face."

Hej, vad hände med hyr-DVD´n förresten? En storsäljare, säkert?!

Jag har äntligen köpt Paul Morrisseys "skräckisar", "Flesh for Frankenstein" och "Blood for Dracula". Det är två allvarliga dramer om kärnfamiljen och livet-på-dekis. Det goda i filmerna är hur regissören smyger in en massa annat i en formstöpt genre. Kanske nåt för dagens independentfilmare att ta efter?

Filmtajm

Yo, här följer en liten genomgång av filmerna från Göteborg:

My name is Albert Ayler

Svensk proddad dokumentär om Albert Ayler, John Coltranes tänkte efterträdare på jazzhimlen. Människan hade en snabb karriär som slutade i ett tragiskt dödsfall. Han fiskades upp ur East River, NY, bara 35 år. Filmen tog fasta på den familjetragedi som Aylers karriär blev - en brorsa vars allt mer bräckliga psyke slutade i en katastrof och svårigheterna att bli stjärna precis när jazzmusikens vara började krisa. Definitivt intressant. Kommer att gå på SVT inom det kommande året...

Duck Season

Ett mexikanskt Jim Jarmusch-fan skildrar två pojkars äventyr i en lägenhet under ett strömavbrott. Det här var nog filmen vi var mest oense om. Allt ifrån klon till småtrevlig blev omdömena. Jag tycker nog att det lutar åt småtrevlig. Om man gillar Jarmusch.

Touch the Sound

En fascinerande dokumentär om en döv trummis - spelandes trots många odds mot henne. Vi fick följa med henne i många olika miljöer - stämningsfylld improvmusik, otroligt filmad - dessutom visad i paradbiografen Draken. Vilket borgade för ett otroligt ljud. Aldrig har jag hört en så lyssnande biosalong. Nåt jag knappt skulle sett på TV, men fantastisk på duk.

Hamburg Cell

Filmen om individerna bakom 9/11. Den satte definitivt myror i huvudet som stanade kvar på tåget hem. Filmen skildrades ganska rakt på, nästan som en Beckfilm på TV med många amatörskådespelare, i mitt tycke. Huvudpersonen var stel och ointressant, men säkert den mest intressanta av karaktärerna - en kille som vacklar mellan modern sekulariserad tro och total terrorism. Jag önskade att han hade blivit mer förklarad på nåt sätt. Historien var trots allt intressant, otroligt att man glömt så mycket av det hela ändå. Strax över medel - se på video.

Nästa film på bio blir tydligen Meet the Fokkers. Mer om den senare, kanske...

Hej på er. Nu måste jag bara skriva lite igen. Kidsen under mig har röjarpartaj så det kanske blir en lång natt igen här i A-stan. Trodde först att det var ett litet barn som fyllde år, men så låter det inte längre...

Rakt ner från Gbg med film på agendan. (Tack Håkan och Paula) Fyra filmer och på det hela lyckat, även om åsikterna var många. Inga besvikelser i alla fall. My name is Albert Ayler, Duck Season, Touch the Sound och Hamburg Cell. Temat kunde vara musik, kanske.

Annars har jag upptäckt en guldgruva om man vill läsa gammal litteratur i e-boksform:

www.gutenberg.org

Copyrightslöst och med litet letande kan man hitta en massa guldkorn... Men dom har hållt på ett tag, så ni kanske har hört om dem... ; )

Just nu lyssnar jag på Fiery Furnaces samlade singlar och upptäckte att de hade en liten nationalsång för mig. En låt som både lyckades namedroppa Fabric i Shoreditch (där jag såg Aphex utan mask) och Duffer of St. George. Inte för inte att jag hette Uffe ett tag.