Ett hål i mitt huvud...
...hade kunnat vara namnet på Lukas Moodyssons ny film. Jag känner mig tvungen att skriva något om den här filmen, efter att ha sett den igår. Men det tar i mot.
Jag har sett många äckliga saker på film, men ofta accepterat det när filmen ifråga fört fram en intressant poäng. Ett sådant exempel skulle kunna vara Gaspar Noés film "Irreversible",som, trots att den också stundtals var vidrig, hade en poäng. Det har knappt Lukas film.
Ok, det finns väl något slags patos för utslagna, självdestruktiva och patetiska karaktärer här. Men att ge rollerna till sådana karaktärer som Thorsten Flinck och Sanna Bråding - det borde gjort mig misstänksam... Min poäng här är att det inte går att göra en moraliserande kommentar om det sjuka samhället (både sexualisering, mathets och konsumtionssamhället tar plats här) genom att vara en del av det OCH uppenbart vältra sig i det. Något mer måste till, ett försök till en liten glimma hopp... t.o.m. om den är nihilistisk. Jag ser inte den här - bara självmordet och fullkomlig assimilation återstår tydligen.
Som slutkommentar tyckte jag det konstigaste var tonårsflickorna i raden framför mig som äcklade sig över en kille som hade daggmaskar som husdjur, när de nyss hade sett bilder tagna under en skönhetsoperation av en tjejs underliv. Det gjorde mig en smula fundersam... Vad är egentligen "naturligt" nu för tiden?
Sammanfattning: Kommersiellt självmord, vem bryr sig?! Nästa gång jag, mot förmodan, ser en lika meningslös exploaterande film, så hoppas jag den inte gömmer sig under en lika tunn moral. Kanske är det det som sån här film alltid ha gjort - trott sig vara "civiliserad" och "moraliserande"?
