Hemma bäst?

Nu är man tillbaka på torpet (läs i Alvesta) igen, efter fyra veckors regnig semester. Nåja, jag har ju Roskilde att minnas och 30årsfester och Emmaboda att se fram emot...

Det är konstigt att bo i ett katastrofområde. Invånarna här (även jag) måste koka vårt vatten för att resa skiten från e-colibakterier. Allt detta gör att man värderar vattnet lite mer. Att jag gör åt så mycket hade jag glömt... Visst, man vet ju. Men när man står där och bara har sin sista liter kvar, då vet man.

Föreslagen bakgrundsmusik: "Water" med Eggstone.

Nu ska vi trampa grisen!

Hallo leute!

Nu har den här sidan verkligen legat nere ett tag, men, oj, först var det Roskilde och sen var det sviterna efter Roskilde... Att vara sjuk på sommartid har snabbt utvecklats till en av mina specialiteter!

I alla fall, Roskilde var fantastiskt på många sätt. Mycket musik, människor och... gyttja! Trodde jag var en expert på det där, men tydligen verkligen inte! 15 cm lera överallt - det skapade ett märkligt humör hos besökarna, men inte bara till det negativa. Musiken blev liksom ännu viktigare än den tidigare varit. Så här följer en liten lista på de band jag sett (och några jag missade, skit samma) som jag rekommenderar hårt:

Fukt, Blonde Redhead, Pixel, Murcof, Pixies, Pluramon (fast utan Julee Cruise), Vive la féte, Wire, DJ Buddy Peace, Duoud, Dosh och Alias (från Anticon), Matthew Herbert Big Band, Lali Puna, Blackalicious, Jamie Lidell (oj!), Iggy & The Stooges, Plaid, The Bug (Oj!) och Wu-Tang Clan.

Inläggets titel är nog en lång historia som ingen kommer att förstå, men för mig kommer festivalen alltid att kunna summeras i denna mening. All framtida technotramp kommer att associeras till minigrisar och deras bräcklighet...