Bara lite ny musik ikväll, folk...

Grouper - Wide (Free Porcupine Society)

Helt plötsligt damp det ned en ny skiva med en gammal Out to Lunch-favorit - lite mer kylig och ekofylld folkbaserad musik från Liz Harris soloprojekt. Den nya skivan är om möjligt mer instrumentalt baserad än den förra och först känns det som en besvikelse - det var som om jag bara ville ha de där fjäderlätta röstharmonierna och inget annan. Men vid den tredje låten, "Imposter in the sky", faller poletten ner. Det är bara gitarr och ordlös sång, men hela låten bara lyfts ur iPoden och svävar upp mot himlen. Vi snackar My Bloody Valentines mest abstrakta, svävande stunder här - fast, liksom, ännu mer svävande... Defintivt gåshud - om man får gåshud av sånt. Jag är skyldig.

Sen följer mer försiktig amatörisk (fast på ett bra sätt) gitarr och sång, badandes i tonvis av eko och effekter. När sista låten tonar upp hörs ett flödande vattenskvalp långt upp i mixen - låten ligger under som en skyddande varm filt och plötsligt fattar man vad som är på väg. Regn, regn och åter regn - det lär bli höst. Tur att vi har musik som denna att svepa in oss i när vädret blir för mycket...

Hemsida - http://yellowelectric.googlepages.com/grouper

Tiden rinner på när det händer mycket - sandkornen i urglaset har runnit lite väl fort på sista tiden. Jag har varit på Öland och i Jönköping. På sistnämnda ställe var det filmfestival som bjöds - såg "Crossing the Bridge" (Alexander Hacke från Einsturzende upptäcker musik från Istanbul), "Darwins Mardröm" (ligger helvetet i central-afrika?!) och "Dark Horse" (en finstämd slacker-rulle av mannen bakom "Noi Albinoi"). Och sen såg jag Hoffmann i "Capote" igår. Jesus, vilken filmfåne man har blivit...

Så nu är man tillbaks på skolan och med det kommer höstförkylningarna. Halsen är sträv på ett oroväckande vis och näsan småtäppt, men sjukdomen ligger bara i bakgrunden och irriterar. Den vill liksom inte slå ut och det kanske den inte ens gör, men den finns lik förbannat där ändå.

Comets on Fire - Avatar (Sub Pop, 2006)

Jag måste avslöja en hemlighet - det är kanske inte allmänt känt att jag ibland lyssnar på hård rock från sjuttiotalet. Det tror man nog inte när man ser mig. Men om det finns en koppling mellan min fars skivsamling och min egen så är det via Santana och Led Zeppelin. Jag minns att pappa brukade sätta på de tyngre skivorna på fester i familjens residens när gästernas toleransnivå ändrats en aning framåt kvällen. Skumma ljud som "Black Magic Woman" och "Whole Lotta Love" kunde då höras, men sällan annars.

Comets on Fire härstämmar därifrån - förra skivan, "Blue Cathedral", lät som ett vridet Mudhoney eller nåt. Som en amerikansk variant av den vilda japanska psykedeliska rocken med band som High Rise eller Mainliner. Den stilen finns väl kvar här, men uppblandad med melodiösa passager som luktar väldigt mycket Led Zep eller proggrock av senare datum. Jag antar att en del skulle tycka att det ibland låter väl mycket FM-radio. Men har man överdoserat noise och twee-pop kan det vara skönt att låta sig glida med på ett sånt här äventyr - ibland. Sen är det bara att ta fram "Led Zeppelin II" igen.

Bandets hemsida: http://www.cometsonfire.com/

Mina ögon! Mina ögon!

Jag är lite trött ikväll och det är lite svårt att stava rätt och träffa tangenterna. Det har varit en lång dag med åtta timmars jobb, vernissage-häng och en runda runt sjön. Och sedan den gamla vanliga disken - så nu är jag lite avslagen. Det har jag rätt till att vara. Tror jag.

Det har i alla fall hänt en del sen sist, med mycket känslostormar etc., men det tänkar jag inte gå in på här. Men det är anledningen till att det har varit lite tyst. Jag gillar att ni, mina presumptiva läsare, har idéer om vad jag bör skriva om. Feedback är alltid ok. Jag trodde egentligen att sidan vart bortglömd efter min frånvaro över sommaren - tänkte skicka ut påminnelsepost och allt möjligt, men det behövs ju inte. Coolt...

I alla fall, jag fortsätter lite med både och. Det blir bäst - det känns som en liten hemlig agenda, liksom, läs om mig, men sen måste ni också kolla in något märkligt som jag letat upp. Se det som lite sött och lite surt eller nåt... Det är bra medicin.

Excepter - Throne (Cd, Load Records)

Excepter är ett gäng moderna hippies från NY, USA. Istället för att låta som om de existerade cirka 1970, så tar sig det här gänget åt sig den moderna tekniken. Och det låter inte goa-trance för det - för det finns det ju alldeles för många exempel på. Nä, den här skivan luktar inte lera, bajamaja och svett. Istället är du nere i en källare någonstans fyllt med disco-rök och en urgammal ljusanläggning som går bananas. De odöda disco-zombierna vill vara med och dansa, men de stapplar omkring mest. Någon av dem viskar läskiga saker som låter som nåt ur en Lovecraft-bok... "Iä! Iä! Cthulhu fhataghn...Shub-Niggurath..." Hjärtat slår hårda slag. Mot slutet av skivan lyckas vi ta oss upp ur källaren och ut på en öde bakgata, där morgonsolen blänker i de smutsiga vattenpölarna. Det har varit både läskigt, konstigt och vackert - inte är det trance-techno direkt. Men du tänker inte på det längre - du lyssnar bara på hur vackert stadens brus är på morgonkvisten.

Bandets hemsida: http://www.excepter.com/

Skivbolagets dito: http://www.loadrecords.com/

Åsikterna är många.

Att jag borde recensera oftare och att min smak är lite för konstnärlig. Jag lyssnar och lär - här kommer en ny och förhoppningsvis flera snart. Den här gången en liten pärla i genren "skev pop" eller vad ni nu vill kalla det.

Woods - How to survive in + In the woods (Release the bats)

Återutgivningen av gamla klassiska indie-skivor gör att jag ibland känner mig mycket gammal. Nu senast är det "Sebadoh III" som gäller. Hur bra den skivan än är (och den är bra), så måste jag säga att det känns som nostalgi - är det äldre alltid bäst? Medan åldrande indietyper i Sverige kollar bakåt och bestämmer sig för att skriva ner en kanon för vad man ska gilla, så cyklar de amerikanska ut i skogen och sätter sig ner vid lägerelden och skriver nya låtar.

Woods är två killar som följt det senaste exemplet och gjort en anspråkslös men levande samling låtar om livet, kärleken, pengarna och döden, tja, sånt som är viktigt. Sångerna skär sig igenom lo-fi-bruset och det hela blir bara bättre av det."Silence is golden" och "Broke" är så bra poplåtar någonsin kan bli och "How to survive in" visar att det kan bli bra även om man "bara" improviserar. En del tycker kanske att det skramlar bra mycket, men det var ju därför Sebadoh var så bra när det begav sig. Ibland tycker jag att jag hör ekon av de gamla folksångarna Richard och Mimi Farina i hur de sjunger stämsång, men det är säkert bara inbillning. Man vill ju inte jämföra med nåt gammalt direkt och bli nostalgisk.

Skivan går att inhandlas på www.releasethebats.com

Jag skulle aldrig sagt det där om regnet. Idag öser det bara ner och lagom till det har jag ändrat mig. Regn är inte kul - det kommer uppifrån och man blir blöt. Tur att jag gick min första sjövandring i Växjö igår, medan det var vackert och soligt väder. Dessutom blev jag oplanerat en av de Växjöbor som mottog Carolina Kluft som hjältinna. Bättre sent än aldrig - det kändes lite grann som en repris av föregående år. Nåväl...

När jag kom hem hade jag fått en skiva från Ohio, USA. Det blev jag glad för - gårdagen var inte bara fest och glam - så jag tänkte väl kanske uppmärksamma den lite här.

Flash Light - Eckords (Students of Decay, 2006)

Förra vintern var kall, snöig och stilla. Ganska ljudlös. Tur som var hittade jag den perfekta ljudkulissen till årstiden. Det var soloprojektet Groupers första skiva Way their crept på Free Porcupine Society. Jag kan fortfarande känna kylan när jag lyssnar på skivan och det är inte ett nödvändigtvis av ondo. Musiken bestod mest av sång, delay, brus och enstaka fallande toner. Något svagt påminnande om gamla 4AD-grupper fast genom ett tjockt lager dimma. Eller sånger man bara hör i drömmen, nånstans långt borta. På skivbolagslappen står det en blandning mellan Arvo Pärt och Throbbing Gristle - svårt att veta... Allt man kunde få veta var att bakom skivan låg en illustratör som heter Liz Harris.

Sedan var det tyst från Grouper ett tag. En utgången tidigare CD-R, samt en ny som bara om ut i 90 ex på Yellow Swans bolag Jyrk. Självklart missade man dem. Men nu finns den här skivan i alla fall. Liz är tillbaka med ljudkonstnären Jorge Behringer i ett projekt som är liknande, men också annorlunda än vad jag tidigare hört. Från en folkmusiksaktig låt med akustisk gitarr, sång och diverse ljudfix till en kort bit krautdrone. Sedan faller vi över kanten rakt ut i en lång ljudorgie som säkert känns som hemma för fans av Double Leopards eller Yellow Swans, men utan att kännas som som ett plagiat. Vintern är tillbaka, men den är inte sig lik. Bortom stillheten kan man ana universums kaos.

Skivan går att få tag på från www.studentsofdecay.com

Creature-feature

Jepp, min bredbandsuppkoppling fungerar igen och jag känner mig snabbt mer i form. På något konstigt sätt gillar jag också att det regnar lite emellanåt, vilket känns konstigt att säga. Trodde aldrig att jag skulle sakna regn och åska precis...

Kvällen har gått åt till Q - The winged serpent, en tvätt-äkta, men lite annorlunda, creature-feature-film. Filmen är gjord av Larry Cohen och han kan kännas igen på att han kryddar sin åttiotals action och skräck med sociala teman och karaktärsskådespeleri. En av huvudpersonerna i filmen, Quinn - en före detta småbrottsling, är filmens fokus och höjdpunkt, så man glömmer nästan monstret i bara farten... Det skulle man inte göra i dagens monsterfilmer, det är säkert.

Hmm, borde kanske skriva lite mer om ny musik, men jag är lite trött, så jag tror jag sparar det till senare...

Silence is a rhythm too...

Förlåt så mycket... Här har det varit tyst ett bra tag nu. Det har inte varit meningen direkt, men datorer, internet och sommaren har konspirerat emot mig. Så det är inte förrän ikväll jag fått kraft och mod att sätta igång det här monstret igen.

Jag hoppas att det finns några av er därute som pallar läsa (och kommentera) lite till runt den DIY- eller indiekultur (kalla det vad ni vill) som jag brukar skriva om. Kanske ska jag bli lite mer personlig det här läsåret - se där vad skolan gör med ens årsrytm - men förhoppningsvis dyker det upp något som du inte hade någon aning om och blir intresserad av eller så. Det är ju det som är meningen. Min intention är klar och fast - välkommen tillbaks hit!

P.S. Tyvärr blir det ingen kommentar om J. Depp som pirat idag - kvällens onsdagsnöje - men den filmen har väl synts i alla andra medier ändå, eller hur?!