Sol ute och sol inne
Solen skiner. Än så länge är vädret varmt, men eftersom det här är Sverige så skulle jag inte tro att det varar för länge. Jag valde i alla fall att spendera helgen i Skåne, vilket var mycket trevligt. Fixade och grejade så mycket att jag antagligen for fram som en furie och gjorde alla nervösa - men så blir det lätt när man ska vara överallt på en gång.
Skit samma, här pladdrar jag på. Tack för att all gästvänlighet... Jag hade ingen aning att jag kände SÅ mycket Malmö-bor, men så är det visst. S.´s 30-årsfest var verkligen proppfylld av människor och mat - jösses. Synd bara att vi missade chit-chatbandet ; (
Hoppas det kommer fler gånger!
Sunn O))) var Spinal Tap i kvadrat, men man kom undan med blotta förskräckelsen och ett evigt vackert e-ackord, antar jag. Gillade Herr Nilsens lap-topia, trots genren och allvaret, konstigt nog. Annars vann nog Frida Hyvönen ett par hjärtan under helgen, totalt sett...
Veckans andra ljud-doser (alla helt fantastiska i sina egna universum):
Hood - Outside closer
Cat Power - Speaking for trees
Monade - A few steps more
Avarus - Horuksen Keskimmaisen Silman Mysteerikoulu
Pratade med H. om att det börjar bli svårt att bry sig om musik med samma iver som innan. Men, jag kan inte tro att jag hört allt än - grottmänniskorna bankade på sina instrument, även om det var en smula enformigt. Jag fortsätter fingra på iPoden, trots allt.
3 Comments:
Nej då, det är ingen fara. Det är det kommentarerna är till för!
Nya namn på gamla smaker - ett klassiskt problem. Att de bara orkar byta namn på allt. Jag har en gång sagt att jag hatar allt vad kategorier heter och det står jag för. På musikprogrammet på tv nyss pratade de om betygssättning av artister - det för definitivt ner musiken på djupaste högstadienivå.
Det är faktiskt det som är det svåra med att skriva om musik - alla musikjournalister värda namnet borde skippa kategori- och betygsfällan!
Vad gäller recensioner (som väl på något sätt skall vara "konsumentvägledningar") måste det ju ändå finnas någon minsta gemensamma nämnare (sedan att getingar eller plus et c är en *väl* reduktionistisk approach håller jag nog med om) mellan recensent och potentiell konsument. Jag gissar att utrymme (för recensenten i publikationen) och bredden på läsekretsen har påverkan på att reduktionen tar sig former i betyg. Jag kan dessutom vara sympatisk med tanken att inte behöva följa en viss recensent under åratal för att kunna bygga upp ett avkodningsschema av dennes språk, metaforer, smak, humör et c för att veta om jag kommer gilla det recenserade i fråga. Lätt i teorin kanske, men svårare i praktiken förstås - fast nu med slsk et c så går det iaf lite snabbare ;) ...och sedan är ju musikjournalistik mer än recensioner...
Spot on, Jörgen!
Du har alldeles rätt i din kommentar. Det är klart att journalistiken styrs av konventioner, som man kan tyckan vad man vill om, som är välgrundade och, till viss del, nödvändiga.
Samtidigt uppskattar jag ju den fri-flytande litteratur som hittat ett andrum bland poptidningar - från gamla karaktärer som Lester Bangs och Ian MacDonald, över NME´s och Melody Makers glansperiod (med typer som Paul Morley, Edwin Pouncey och Ian Penman) till nutidens bloggare (Matthew Woebot, exempelvis). Så min känsloyttring kanske bara är en saknad över att de bredare medierna gått ifrån denna typ av journalistik.
Men, som sagt, internet finns ju...
Post a Comment
<< Home