Out to lunch

2006-09-11T13:28:00.000-07:00

Bara lite ny musik ikväll, folk...

Grouper - Wide (Free Porcupine Society)

Helt plötsligt damp det ned en ny skiva med en gammal Out to Lunch-favorit - lite mer kylig och ekofylld folkbaserad musik från Liz Harris soloprojekt. Den nya skivan är om möjligt mer instrumentalt baserad än den förra och först känns det som en besvikelse - det var som om jag bara ville ha de där fjäderlätta röstharmonierna och inget annan. Men vid den tredje låten, "Imposter in the sky", faller poletten ner. Det är bara gitarr och ordlös sång, men hela låten bara lyfts ur iPoden och svävar upp mot himlen. Vi snackar My Bloody Valentines mest abstrakta, svävande stunder här - fast, liksom, ännu mer svävande... Defintivt gåshud - om man får gåshud av sånt. Jag är skyldig.

Sen följer mer försiktig amatörisk (fast på ett bra sätt) gitarr och sång, badandes i tonvis av eko och effekter. När sista låten tonar upp hörs ett flödande vattenskvalp långt upp i mixen - låten ligger under som en skyddande varm filt och plötsligt fattar man vad som är på väg. Regn, regn och åter regn - det lär bli höst. Tur att vi har musik som denna att svepa in oss i när vädret blir för mycket...

Hemsida - http://yellowelectric.googlepages.com/grouper

2006-09-04T11:46:00.000-07:00

Tiden rinner på när det händer mycket - sandkornen i urglaset har runnit lite väl fort på sista tiden. Jag har varit på Öland och i Jönköping. På sistnämnda ställe var det filmfestival som bjöds - såg "Crossing the Bridge" (Alexander Hacke från Einsturzende upptäcker musik från Istanbul), "Darwins Mardröm" (ligger helvetet i central-afrika?!) och "Dark Horse" (en finstämd slacker-rulle av mannen bakom "Noi Albinoi"). Och sen såg jag Hoffmann i "Capote" igår. Jesus, vilken filmfåne man har blivit...

Så nu är man tillbaks på skolan och med det kommer höstförkylningarna. Halsen är sträv på ett oroväckande vis och näsan småtäppt, men sjukdomen ligger bara i bakgrunden och irriterar. Den vill liksom inte slå ut och det kanske den inte ens gör, men den finns lik förbannat där ändå.

Comets on Fire - Avatar (Sub Pop, 2006)

Jag måste avslöja en hemlighet - det är kanske inte allmänt känt att jag ibland lyssnar på hård rock från sjuttiotalet. Det tror man nog inte när man ser mig. Men om det finns en koppling mellan min fars skivsamling och min egen så är det via Santana och Led Zeppelin. Jag minns att pappa brukade sätta på de tyngre skivorna på fester i familjens residens när gästernas toleransnivå ändrats en aning framåt kvällen. Skumma ljud som "Black Magic Woman" och "Whole Lotta Love" kunde då höras, men sällan annars.

Comets on Fire härstämmar därifrån - förra skivan, "Blue Cathedral", lät som ett vridet Mudhoney eller nåt. Som en amerikansk variant av den vilda japanska psykedeliska rocken med band som High Rise eller Mainliner. Den stilen finns väl kvar här, men uppblandad med melodiösa passager som luktar väldigt mycket Led Zep eller proggrock av senare datum. Jag antar att en del skulle tycka att det ibland låter väl mycket FM-radio. Men har man överdoserat noise och twee-pop kan det vara skönt att låta sig glida med på ett sånt här äventyr - ibland. Sen är det bara att ta fram "Led Zeppelin II" igen.

Bandets hemsida: http://www.cometsonfire.com/

2006-08-24T13:29:00.000-07:00

Mina ögon! Mina ögon!

Jag är lite trött ikväll och det är lite svårt att stava rätt och träffa tangenterna. Det har varit en lång dag med åtta timmars jobb, vernissage-häng och en runda runt sjön. Och sedan den gamla vanliga disken - så nu är jag lite avslagen. Det har jag rätt till att vara. Tror jag.

Det har i alla fall hänt en del sen sist, med mycket känslostormar etc., men det tänkar jag inte gå in på här. Men det är anledningen till att det har varit lite tyst. Jag gillar att ni, mina presumptiva läsare, har idéer om vad jag bör skriva om. Feedback är alltid ok. Jag trodde egentligen att sidan vart bortglömd efter min frånvaro över sommaren - tänkte skicka ut påminnelsepost och allt möjligt, men det behövs ju inte. Coolt...

I alla fall, jag fortsätter lite med både och. Det blir bäst - det känns som en liten hemlig agenda, liksom, läs om mig, men sen måste ni också kolla in något märkligt som jag letat upp. Se det som lite sött och lite surt eller nåt... Det är bra medicin.

Excepter - Throne (Cd, Load Records)

Excepter är ett gäng moderna hippies från NY, USA. Istället för att låta som om de existerade cirka 1970, så tar sig det här gänget åt sig den moderna tekniken. Och det låter inte goa-trance för det - för det finns det ju alldeles för många exempel på. Nä, den här skivan luktar inte lera, bajamaja och svett. Istället är du nere i en källare någonstans fyllt med disco-rök och en urgammal ljusanläggning som går bananas. De odöda disco-zombierna vill vara med och dansa, men de stapplar omkring mest. Någon av dem viskar läskiga saker som låter som nåt ur en Lovecraft-bok... "Iä! Iä! Cthulhu fhataghn...Shub-Niggurath..." Hjärtat slår hårda slag. Mot slutet av skivan lyckas vi ta oss upp ur källaren och ut på en öde bakgata, där morgonsolen blänker i de smutsiga vattenpölarna. Det har varit både läskigt, konstigt och vackert - inte är det trance-techno direkt. Men du tänker inte på det längre - du lyssnar bara på hur vackert stadens brus är på morgonkvisten.

Bandets hemsida: http://www.excepter.com/

Skivbolagets dito: http://www.loadrecords.com/

2006-08-19T13:36:00.000-07:00

Åsikterna är många.

Att jag borde recensera oftare och att min smak är lite för konstnärlig. Jag lyssnar och lär - här kommer en ny och förhoppningsvis flera snart. Den här gången en liten pärla i genren "skev pop" eller vad ni nu vill kalla det.

Woods - How to survive in + In the woods (Release the bats)

Återutgivningen av gamla klassiska indie-skivor gör att jag ibland känner mig mycket gammal. Nu senast är det "Sebadoh III" som gäller. Hur bra den skivan än är (och den är bra), så måste jag säga att det känns som nostalgi - är det äldre alltid bäst? Medan åldrande indietyper i Sverige kollar bakåt och bestämmer sig för att skriva ner en kanon för vad man ska gilla, så cyklar de amerikanska ut i skogen och sätter sig ner vid lägerelden och skriver nya låtar.

Woods är två killar som följt det senaste exemplet och gjort en anspråkslös men levande samling låtar om livet, kärleken, pengarna och döden, tja, sånt som är viktigt. Sångerna skär sig igenom lo-fi-bruset och det hela blir bara bättre av det."Silence is golden" och "Broke" är så bra poplåtar någonsin kan bli och "How to survive in" visar att det kan bli bra även om man "bara" improviserar. En del tycker kanske att det skramlar bra mycket, men det var ju därför Sebadoh var så bra när det begav sig. Ibland tycker jag att jag hör ekon av de gamla folksångarna Richard och Mimi Farina i hur de sjunger stämsång, men det är säkert bara inbillning. Man vill ju inte jämföra med nåt gammalt direkt och bli nostalgisk.

Skivan går att inhandlas på www.releasethebats.com

2006-08-15T11:25:00.000-07:00

Jag skulle aldrig sagt det där om regnet. Idag öser det bara ner och lagom till det har jag ändrat mig. Regn är inte kul - det kommer uppifrån och man blir blöt. Tur att jag gick min första sjövandring i Växjö igår, medan det var vackert och soligt väder. Dessutom blev jag oplanerat en av de Växjöbor som mottog Carolina Kluft som hjältinna. Bättre sent än aldrig - det kändes lite grann som en repris av föregående år. Nåväl...

När jag kom hem hade jag fått en skiva från Ohio, USA. Det blev jag glad för - gårdagen var inte bara fest och glam - så jag tänkte väl kanske uppmärksamma den lite här.

Flash Light - Eckords (Students of Decay, 2006)

Förra vintern var kall, snöig och stilla. Ganska ljudlös. Tur som var hittade jag den perfekta ljudkulissen till årstiden. Det var soloprojektet Groupers första skiva Way their crept på Free Porcupine Society. Jag kan fortfarande känna kylan när jag lyssnar på skivan och det är inte ett nödvändigtvis av ondo. Musiken bestod mest av sång, delay, brus och enstaka fallande toner. Något svagt påminnande om gamla 4AD-grupper fast genom ett tjockt lager dimma. Eller sånger man bara hör i drömmen, nånstans långt borta. På skivbolagslappen står det en blandning mellan Arvo Pärt och Throbbing Gristle - svårt att veta... Allt man kunde få veta var att bakom skivan låg en illustratör som heter Liz Harris.

Sedan var det tyst från Grouper ett tag. En utgången tidigare CD-R, samt en ny som bara om ut i 90 ex på Yellow Swans bolag Jyrk. Självklart missade man dem. Men nu finns den här skivan i alla fall. Liz är tillbaka med ljudkonstnären Jorge Behringer i ett projekt som är liknande, men också annorlunda än vad jag tidigare hört. Från en folkmusiksaktig låt med akustisk gitarr, sång och diverse ljudfix till en kort bit krautdrone. Sedan faller vi över kanten rakt ut i en lång ljudorgie som säkert känns som hemma för fans av Double Leopards eller Yellow Swans, men utan att kännas som som ett plagiat. Vintern är tillbaka, men den är inte sig lik. Bortom stillheten kan man ana universums kaos.

Skivan går att få tag på från www.studentsofdecay.com

Creature-feature

2006-08-13T13:56:00.000-07:00

Jepp, min bredbandsuppkoppling fungerar igen och jag känner mig snabbt mer i form. På något konstigt sätt gillar jag också att det regnar lite emellanåt, vilket känns konstigt att säga. Trodde aldrig att jag skulle sakna regn och åska precis...

Kvällen har gått åt till Q - The winged serpent, en tvätt-äkta, men lite annorlunda, creature-feature-film. Filmen är gjord av Larry Cohen och han kan kännas igen på att han kryddar sin åttiotals action och skräck med sociala teman och karaktärsskådespeleri. En av huvudpersonerna i filmen, Quinn - en före detta småbrottsling, är filmens fokus och höjdpunkt, så man glömmer nästan monstret i bara farten... Det skulle man inte göra i dagens monsterfilmer, det är säkert.

Hmm, borde kanske skriva lite mer om ny musik, men jag är lite trött, så jag tror jag sparar det till senare...

Silence is a rhythm too...

2006-08-09T13:49:00.000-07:00

Förlåt så mycket... Här har det varit tyst ett bra tag nu. Det har inte varit meningen direkt, men datorer, internet och sommaren har konspirerat emot mig. Så det är inte förrän ikväll jag fått kraft och mod att sätta igång det här monstret igen.

Jag hoppas att det finns några av er därute som pallar läsa (och kommentera) lite till runt den DIY- eller indiekultur (kalla det vad ni vill) som jag brukar skriva om. Kanske ska jag bli lite mer personlig det här läsåret - se där vad skolan gör med ens årsrytm - men förhoppningsvis dyker det upp något som du inte hade någon aning om och blir intresserad av eller så. Det är ju det som är meningen. Min intention är klar och fast - välkommen tillbaks hit!

P.S. Tyvärr blir det ingen kommentar om J. Depp som pirat idag - kvällens onsdagsnöje - men den filmen har väl synts i alla andra medier ändå, eller hur?!

Glad födelsedag Sun Ra!

2006-05-22T08:42:00.000-07:00

Idag fyller Sun Ra 92 år - hoppas han har det trevligt på Saturnus!

Vi på jorden får nöja oss att lyssna på maraton-radio. Här kommer hans liv att spelas upp - allt under 24 timmar:

www.wkcr.org

(tack till Johan för tipset!)

Sun Ra (May 22, 1914 - May 30, 1993) was an innovative and iconoclastic composer, bandleader and keyboardist. Born Herman Poole Blount in Birmingham, Alabama, he was nicknamed Sonny from his youth. He later abandoned his birth name and took on the name and persona of Sun Ra ("Ra" being the name of the ancient Egyptian god of the Sun). He did not consider himself "born"; rather, he "arrived" on the planet, entering via Birmingham. He led The Arkestra, an expanding large ensemble with an often fluid lineup, which also used a variety of names: "The Solar Myth Arkestra," "The Intergalactic Space Research Arkestra" and countless permutations.

(taget från http://www.columbia.edu/cu/wkcr/)

Något senare:

Jag tänkte bara rekommendera några av mina favoritskivor av Sunny.

Nothing Is - 1966. En av de första skivorna jag hörde med Ra. Kort, koncis och det precist nödvändigaste, så perfekt för nybörjaren. Exotica-jazz, roliga små-snuttar och ren rymdmusik. Gjordes tydligen samtidigt med en college-turné - undrar just vad studenterna tänkte.

The Heliocentric Worlds of Sun Ra, vol. 1 - Inspelad i samma veva som föregående skiva - för det legendariska skivbolaget ESP-DISK. Här skippar han det jazziga totalt - istället bjuds på en utomjordisk ambient musik eventuellt inspelad med riktiga instrument, d.v.s. man vet inte så noga.

Discipline 27-II - Sun Ra anno 1973. Lite lugnare och lättlyssnat, men samtidigt bittert och stenhårt. Mycket sång av herr Ra och hans sångerska June Tyson. Med titlar som "Pan Afro" och "Neptune" (Textrader som "Don´t you wanna go to Neptune, Neptune, Neptune...")

The Singles - Karriäromspännande samling med de singlar som Sun Ra gjorde under sin tid på Jorden. Allt från doo-wop till jullåtar, Batman-temat till rymdjazz. Också idealisk för nybörjare.

Efter de skivorna så måste man bara läsa boken Space is the place - The Life and Times of Sun Ra av John F. Szwed. Omistlig litteratur - snygg framsida är det också. Minns fortfarande expediten i kassan på Akademibokhandeln - "Oj, vilken lirare...."

Vision Creation Newsun

2006-05-11T09:56:00.000-07:00

Här ligger man nu - helt utslagen av solen. Lyrics Born på radio, läsk och glass - livet kunde inte varit bättre. Jo, lite kallare kunde det ju alltid vara, men varför bråka. Det finns ingen anledning precis. Världen snurrar på ändå. Wow, radion fortsatte med "The sad skinhead" av Faust - ännu en hitlåt.

Om ni vill ha tips på bra internet-radio - följande är inte fel:

www.resonancefm.com

www.wfmu.org

Med en dator är du aldrig långt borta från bra radio... Ikväll är det Ghost Box-special på Resonance, bara det liksom. Och WFMU kommer ha en David Tibet-special 17/5...

Och blogosfären växer ständigt - nu har även Nils dykt upp. Rikta pekdonet på:

http://slimnils.blogspot.com

I solens sken har jag haft en Os Mutantes-period nu igen. Detta brasilianska sextiotalsband kanske är urtypen för all pop-psyk som gjorts på senare tid. Kanske är de en av de mest name-droppade banden genom tiderna. Skit samma, bra musik är det i alla fall. Alla deras tre första skivor är värda ens uppmärksamhet. Det är naivt, heltokigt, soligt och framfört på det erkända rockspråket portugisiska. Allvarligt, det brasilianska sjuttiotalet är en skattkista för retro-tokar. Kolla upp det!

Skivor i huset: Radio Dept. - Pet Grief; The Dead White - s/t; Rev/Vega - samlingsskiva; Yellow Swans - Psychic Secession; Embryo/No-Neck Blues Band - Embryonnck

Peppen: Den nya med Broder Danielson och Ghostface...

Första Maj

2006-05-01T11:34:00.000-07:00

Arbetare (och icke-arbetare) i hela världen - förena er!

Nej - jag demonstrerade inte... Det regnade...

Men tänk på dessa rättigheter, i alla fall, så har vi gjort en del av arbetet:

1. Rätten till globalt medborgarskap.

2. Rätten till garanterad inkomst för alla.

3. Rätten till återtagande av produktionsmedlen (både materiell (fabriker) och immateriell (typ, kunskap och internet och så)).

Hur mycket av det här har vi verkligen lyckats med?? Vad skulle det innebära?!

Punkterna ovanför är författade av Michael Hardt och Antonio Negri i Imperiet.

I fell into a burning ring...

2006-04-26T11:40:00.000-07:00

Den tokigaste arbetsveckan hittills den här terminen - men mycket kul också bl. a. författarbesök. Bara två dar kvar... tills helgen. Vilken kanske spenderas på sommarens första festival - i Huskvarna av alla ställen. Radio Dept., Goran Kajfes och någon från JAMC! Tyvärr ingen Tenniscoats... Synd och skam...

Här är en liten playlist - bara så ni vet:

Love is All - "Ageing had never been his friend"; Shogun Kunitoki - "Daniel"; Built to Spill - "Conventional wisdom"; The Knife - "Like a pen"; Wolf Eyes - "Negative space"; The Vanishing Voice - "Nordic Visions"... äh, det får räcka så länge eller, förresten, Yo La Tengo - Summer Sun (d.v.s. hela skivan).

Gårdagskvällen spenderades på stadens jazzhak med Jonas Kullhammar Quartet. Jag är mycket glad i att kvartetten försöker nå fram till John Coltrane-stuket stundtals. Det lät bra överlag - speciellt den nya låten "Stormen" får tummen-upp av mig. Därtill en utskällning av överförfriskade damer och tokigt mellansnack - ganska mycket skämt om den något överåriga publiken - "Är det någon som spelar dragspel här?" Och en cover av "Be-bop a-Lula"...

Efter nio timmar med endast Dylan och Cash i öronen, så kan det börja hända konstiga saker. T.ex. kan fem mer eller mindre vuxna män förvandlas till små, små barn. Se själv! Min enda ursäkt är att jag mestadels befanns bakom kameran...

Obs! Missa inte den nya helgdan... Det blir bara till att Härska i Blod!

Viva Herzog!

2006-04-19T12:43:00.000-07:00

Precis som Andy nämnde bland kommentarerna så är Grizzly Man av Werner Herzog ett måste att se. Jag ska inte gå in på detaljerna om vad filmen handlar om här (det kan man ju läsa på länken istället), men det kan vara på sitt ställe att skriva något om varför Herzog är en så fascinerande filmmakare. Han måste, bland annat, vara en mästare i voice-over. Hans sparsmakade kommentarer har en otrolig tyngd och ofta en otrolig känsla för timing. Det är som om hans kommentarer skulle ge nästan vilken film som helst en ny dimension. Framförallt tänker jag just nu på hans tirad mot Treadwell, filmens huvudperson, som bestämt sig för att överge människornas värld för Naturen.

Naturen är för Herzog något diametralt motsatt - han överväldigas av det kaos, meningslöshet och våldsamma i naturen och tar avstånd. Jag tänker på hur han låter kameran svepa över en sydamerikansk flod i Aguirre och hur man fylls av både förundran och äckel. Jag tänker också på hur ökenlandskapet i Fata Morgana ter sig helt människofrämmande, abstarkt och konstigt. Well, well, gamla mönster i favoritfilmer kommer tillbaka. Det finns mer att hämta här - men klockan är sen och jag ska dra mig tillbaka... Jag kan bara säga att jag är helt imponerad av en filmare som inte lutar sig tillbaka och slappnar av på gamla dar. Båda Anchor Bay-boxarna med hans filmer rekommenderas starkt. Där finns mycket matiga kommentator-spår. Bara det är värt pengarna...

Revenge of the påskrock - när postrocken tystnat...

2006-04-11T11:08:00.000-07:00

Som jag trodde - det blev lugnare. Jag har bara hängt omkring ett tag. Stannat i stan eller suttit omkring i hemmet. Jag har förstås gått till jobbet och där är det ju full fart, men i övrigt har det varit -- lugnt. Och värre ska det väl bli - det är påskvecka och Öland ska få sitt besök, kanske Jönköping också. Det är ovanligt skönt att verkligen få lov nu - jag går omkring och är ofattbart slö hela tiden. Är det åldern eller våren??

Jag har snöat in lite grann på filmer av Mario Bava nu ett tag. Såg äntligen Blood and Black Lace i helgen och var mycket nöjd. Dario Argento har lärt sig en hel del om ljussättning och speglar från mästaren har jag förstått. Suspiria känns kanske inte så unik längre. Ändå fanns det ett ganska mysigt drag av gammal Agatha Christie-deckare över filmen eller kanske de gamla svenska Damen-filmerna. Vet inte riktigt varför det känns så, men det är klart, filmen är från 1963. Jag passade också på att se Danger: Diabolik igen - mycket vackert. James Bond har inte en chans.

Ang. kommentarer: Jösses, i jkpg händer nästan ingenting alls - förutom bron, då - och det är klart vi ska ha kalas. Vi får fixa en bra tid efter påsk...

Här får ni en smygtitt i skivsamlingen:

N. p. : Captain Beefheart & The Magic Band - Lick My Decals Off, Baby; Larry Young - Lawrence of Newark; Tony Allen - Lagos No Shaking; The Knife - Silent Shout; Glenn Kotche - Mobile; Love Is All - Nine Times That Same Song; v/a - Not Alone; Aceyalone - Magnificent City; Earth - Hex

2006-04-04T12:40:00.000-07:00

Oj. Nu har jag varit i Stockholm helt plötsligt.

Sakernas tillstånd föll sig så att jag hamnade på ett litet trevligt hotell vid Hötorget i fredags. Mitt mål var fast - Kulturhuset och Serieteket. Anledningen var att jag skulle delta och bevittna Small Press Expo 06 - en festival för alternativserier och press som arrangeras med jämna mellanrum i huvudstaden. Mycket trevligt på det hela taget och en utmärkt idé. Jag kan tycka att det borde finnas mer sånt här i vårt avlånga indie-Sverige. Man kan alltid hoppas på mer underjordisk aktivitet och mindre klickbeteende. För jobbets räkning tycker jag den största behållningen var att lyssna på föreläsningen om manga, samt att spana in hur ett liknande bibliotek fungerar. Något att fixa här hemma, kanske?!

På inledningsfesten träffade jag på en gammal bekantskap, Gustav, från Linköpingstiden och tillsammans med honom träffade jag allt möjligt folk från serie-, konst- och mediavärlden. Vin dracks och signerade serier vanns. Jag som trodde att jag inte skulle känna nån där...

Lördagen började med seriemässan - föreläsningar och kringvandrande och mycket tittande i tidningsstånd. Till lunch träffade jag en annan gammal kompis från Boråstiden och minnen och det senaste nyheterna blandades. Efter dagsaktiviteterna så gick jag lite på Moderna Museet och gick på vernissage för Christian Marclays Klockan och Glaset, ett video/musealt/musikaliskt konstverk om Marcel Duchamps stora glas och Liberty Bell. Musiken stod Mats Gustafsson för och en gammal jönköpingsbekant, Johan Berthling, spelade kontrabas.

Där fick jag reda på att Marclay och Gustafsson skulle fortsätta spela under kvällen på Ugglan, ett musiksällskap på söder, så kosan styrdes ditåt. Hur jag hann med en supergod pizza och mer fest med Gustav på Mejan är svårt att förstå - men så var det. Ugglan var, liksom, ett av de bästa uteställen jag varit på och konserten var bra och märkligt återhållen för improv-musik. Kanske var de oroliga att grannarna skulle klaga?! Trevliga människor och god öl. Obs! Musiklokalen var nästan utan el, så kandelabrar fixar jobbet...

Söndag. Mer föreläsningar - men träffar också Mattias från Massgrav över mycket god mat och struntprat om allt. En promenad genom stan och en fika på Café Edenborg i Gamla Stan. Gud vet vad jag inte hann med, den här helgen. Detta är bara en förkortad resumé...

Tåget hem däremot slår Karma till - vi blir stående i flera timmar, då någon gått ut på spåret på fel tillfälle. Plötsligt erfar jag vad det tråkigt betyder - det har jag ju bevisligen inte behövt tänka på under helgen i övrigt. Kan det bli så att den kommande helgen blir något helt annat?

2006-03-28T10:58:00.000-08:00

Formgivning var mycket coolare förr eller hur? Ännu ett Ölandskort ur den ständigt återkommande serien.

Glad musik gäller för tillfället - konserten med Hello Saferide var precis så snäll och trevlig (och bitter) som man kunde hoppas. Låtar i dur jagar bort snön. Det är skönt att jag kan lyssna både på sådan här pop och oljud sida vid sida - det håller alla fack, genres och kategorier borta. Lite avvaktande till bossanovalåten bara - har vi en ny Hellström-samba på gång här?

Annan glad musik som jag rekommenderar är Shogun Kunitoki - ett finskt band som nyligen gav ut skivan Tasankokaiku på den utmärkta etiketten Fonal. Musiken är till största delen elektronisk, men då snarast retro-elektronisk. Syntharna låter som om de är tillverkade på 1950-talet och låtarna pompösa som psykedelia eller progg. Bandet ser ungt ut på bild, så de har säkert framtiden för sig. Sveriges indiemusik ligger i lä - nu ligger våra grannar långt före oss - eller tillbaka till framtiden.

Jag såg också äntligen Walk the line i lördags - countrybasgångar, skönsång och hårda livsöden. Det här blir första gången jag helt accepterar en film med Reese Witherspoon. Den var utmärkt för att vara en Hollywood-rulle. Man kan helt klart se parallellerna till Ray. Musikerlivet kanske var hårdare förr.

2006-03-21T14:18:00.000-08:00

Det var så sant - jag höll på att glömma bort att tipsa er människor i storstadsregioner om en liten turné som är på gång just nu:

Missa inte fri-jazz/drone/folksång/ThisHeat/AbsurdTeater-combon Volcano The Bear från United Kingdom. De spelar

- 22/3 Ugglan, Stockholm
- 24/3 Inkonst, Malmö
- 25/3 AFK (Koloni/Kning Disk), Göteborg

Tyvärr har Norrköpings-konserten redan varit, men sånt är livet...

2006-03-21T13:01:00.000-08:00

Man kan undra hur blå en himmel kan bli egentligen. Nu är man hemkommen från familje-resorten på östra Öland och jag kan lugnt säga att det var bättre än vilket spa som helst. Avkoppling är bara förnamnet. Inte ens Alvesta kan bli så tyst och stilla. Väl värt ett besök!

På något märkligt sätt så liknar det här egen-tagna fotot de båda omslagen till min favoritmusik för tillfället. Han som gör musiken heter Peter Wright och skivorna jag lyssnat på är Desolation Beauty Violence och Pariahs Sing Om. Det rör sig om stillsam, krypande stämningsmusik gjord med gitarr (huvudsakligen) plus diverse effekter och otraditionella sätt att spela på. Killen använder små medel för att nå stora resultat och lyssnaren blir sakta men säkert involverad i musikens vibrationer. Miljöljud som fåglar, flygplan och folk som pratar blir en del av musiken och allt flyter ihop till en behaglig, men också oroande ljudmassa. Det kanske har gjorts förut - Brian Eno, Keith Rowe m.fl. är väl bara några som använt gitarrer för andra ändamål än att spela 3-minuters-pop. Men Wrights musik är välgjord och ofta finns det melodiska inslag i ljudmassan som gör musiken till något helt annat än bakgrundsmusik. Skivorna är utgivna på Ikuisuus och Last Visible Dog och kan inhandlas direkt från dem. Vill man läsa en intervju med herr Wright, så kan man göra det här.

Göteborg tur och retur

2006-03-13T12:11:00.000-08:00

Nu är det måndag kväll och äntligen är det lugnt och tyst igen. Efter en helgs musikalisk chockterapi kan man alltid vara lugn till sinnes. Göteborg visade sig från sin bästa sida och bjöd på fint väder och solsken - måhända lite kallt. Sällskapet lyckades ändå springa omkring lite på stan och spendera pengar, samt avverka en traditionsenlig indisk maträtt. Vilket dock sätter spår på hälsa och beteende - ni som har hört mig vet. Ännu en gång blir bloggen kryptisk, men det är alltid roligare att säga för lite än för mycket...

Till lördagens underhållning - man fick gräva djupt i plånboken, men sen var man inne på en del av den tydligen sista iDeal-festivalen. Festivalen har varit en årligen förekommande show-off av vad som är hippt bland "udda musik" här i Sverige. De musikaliska stilarna har varierat, men den gemensamma nämnaren har varit en liten provokativ hållning till vad musik egentligen är - vare sig det är fri-jazz, elektronica, dansmusik eller rent oljud. Samma blandning bjöds det på den kvällen vi var där.

Festivalen inleddes av fri-jazzfantomen Mats Gustafsson - en person som varit en eldsjäl för all form av improvisatorisk musik under snart 20 år. Med avstamp i fri-jazz så tas det sats för att pressa så mycket känsla som möjligt ut mot publiken. Denna gång spelade han solo på både akustiska instrument och elektronik. Jag föredrar helt klart hans akustiska spel - på baryton-sax och hemgjorda instrument - mycket effektfullt och stämningsbyggande. När han ger sig på elektronik och effektboxar så blir musiken mer statisk - inga "drones" här, utan mer lo-fi industri. Men han vill väl göra något nytt, så vi hade väl lite överseende... Han hade också en bra "oneliner" om att det bara var fula män som uppträdde och jag kan bara hålla med honom.

Näst på scen var Vladislav Delay som spelar finsk dub-electronica. Jag hade lite förväntningar på honom, då tidigare skivor som t.ex. Vocalcity är höjdare. Live däremot så börjar det lite tveksamt och sen känns det forcerat. Låtarna hänger bara i luften som spöken eller fragment, vilket gjorde att jag inte fick nåt grepp om låtarna. Jag tror helt klart att det blir bättre på skiva.

Sen kom Kid606 och den lite stabbige amerikanen satte igång med någon slags dansmusiksmix i snabbformat med mycket samplade och uppklippta populära hits. Problemet var bara att det hela blev odansant rave och rätt tråkigt. Håkan somnade och Johan flinade - jag kände mig mest besvärad, speciellt när han hade ngn slags pompöst outro... Huvaligen, killen hade gått ner sig.

Wolf Eyes äntrade scenen och helt plötsligt var datorer och lap-tops borta. Istället ett lager av hemmabyggen som en-strängad metall-bas eller en av de mest manglade keyboards jag sett. Helt klart det mest energiska den kvällen och väldigt punkigt och fokuserat. När jag såg dem i somras så improviserade de en hel del, men man kan väl anta att festivalens späckade schema gjorde att de blev mer bandmässiga, vem vet? Musikaliskt är det här en osannolik blandning mellan Big Black, Neubauten, hårdrock och lite Skinny Puppy á la Bites (det bandets helt klart bästa skiva - tro det eller ej). Små-mysigt.

Sen började vi tröttna och gav kanske inte Kim Hiorthöy den chans han förtjänade. Killen var nere med bibliotekarie-stilen, helt klart, och spelade ngt som kändes som spartansk Warp-techno. Alltså borde jag gillat det - men vi skulle iväg tidigt, så vi lämnade stället och Kim nickade säkert och taktfast vidare till in på småtimmarna.

Har jag glömt någon detalj? Det har jag säkert - men minnet kanske återkommer snart... En del har frågot mig om lite mindre "fikonspråk" i mina förvirrade inlägg, så det kanske kommer en "finsk fri-folk för dummies" snart - vi får se...

Sjunde Mars

2006-03-07T10:23:00.000-08:00

Hej! - Jag har inte lagt av, om någon nu trodde det. Jag har väl bara varit okoncentrerad ett tag. I alla fall, dagens inlägg -

Out to Lunch Again -

En av de mest spelade skivorna i lägenheten, på det senaste, är Inca Ore - Brute Nature versus Wild Magic. Det hela är en LP med en trevlig närbild på en katt på framsidan och med musik av en viss Eva Saelens. Hon har specialiserat sig på att väva ljudmattor av hennes röst + diverse effekter och det hela påminner mig en del om de fri-folkiga finnarna eller dronespecialister från U.S.A. som Double Leopards. Fast ganska lo-fi, men det gör ju det hela bara trevligt och hemtamt. Grannarna kanske tycker något annat, vad vet jag.

Apropå den finska musiken så har jag också lyssnat en del på Uton - Suoniin, luihin, ytimiin, vilket är en CD-R av en live-inspelning i Tampere. Två musiker försöker gnida liv i en kombination av drone, folkmusikaliska inslag och processerad atmosfär. Det håller rätt bra, speciellt när de lägger till lite mer melodier... Bilder på internet ger en viss nickning mot Sunn O)), men det skulle vara att ljuga. Kanske lite grann som Zoviet-France, kanske?

Lite mer popmässiga tongångar behövs också - Cat Power - The Greatest. Chan är tillbaks och, jösses, man kan bli förvånad - den här gången vill hon vara Al Green. Nej, kanske inte så drastiskt, men hon backas upp av Pastor Greens gamla kompmusiker - och de lyckas tillsammans skapa stundtals riktigt svängig country-soul. Speciellt märkligt är det, då en del av låtarna på skivan lät väl sönderfallande på DVD´n Speaking for Trees. Vad jag har läst mig till så är en del lite missnöjda med det kommersiella ljudet och önskar sig tillbaka ett par år. Men jag måste säga att jag är helt nöjd - det kan bli för svårmodigt också...

Snart dags för iDEAL-festival igen - på väg till Göteborg i helgen och lovar såklart att rapportera därifrån! Allt gott...

Roky, skivor och en hel bil

2006-02-10T12:01:00.000-08:00

Såja, då var man tillbaka igen. Nu kan jag med säkerhet säga att det var länge sedan jag skrev något. Jag ursäktar så mycket till mina eventuella läsare - om jag har några får ni gärna höra av er. Om jag ska skylla på något (och det ska man ju), så kan jag säga att jag har hunnit med en bilolycka, ett besök i Linköping och en filmfestival och andra massa dumheter som vi inte behöver gå in på här... I alla fall, det har varit fullt upp ändå.

Så vad har jag haft i huvudet på det senaste? Tja, jag tyckte det var lite synd att vi missade den nya Herzog-filmen, speciellt när man får läsa sånt här och den spännande fortsättningen. Den största behållningen från festivalen är nog en dokumentär vid namn You´re gonna miss me om Roky Erickson. Jeeesus! Vilken familj... Rokys öde är en lång, knepig och intressant berättelse om den långa nedåtgående spiralen från det explosiva sextiotalets rockmusik till mentalsjukhus och ohälsa. Den lovande frontmannen i 13th Floor Elevators kontra det nutida skalet av en människa - som ändå hängivet hänger fast vid musiken, även om det är en skör tråd. Jag var nog mållös när jag steg ut från salongen! Tja, man fick ju också se vem den där Byron Coley är. Givetvis var han och Thurston Moore med på ett hörn...

Apropå Linköping - det är gott att se att gamla Linkeboda äntligen har fått en vettig skivaffär igen. Alltså en riktigt, inte någon nät-distro! Precis när alla stänger igen... Att de dessutom saluför Albert Ayler, Richard Youngs och Wooden Wand and the Vanishing Voice är ju snudd på fantastiskt. Det var som att komma hem igen - ingen som vill satsa på en skivaffär här i sydöstra Smålands obygder?? Va, ingen som ropar hej på direkten...

Ju mindre jag säger om bilolyckan, desto bättre. Ingen hit - inget jag vill råka ut för igen direkt...

Hörs snart -- jag "lovar" -- håll tummarna!

TV eye

2006-01-18T13:36:00.000-08:00

Stoppa pressarna!

Sveriges Television gör det enda rätta - de sänder en Polanski-natt nu på lördag den 21 januari. Missa inte chansen att se tre mycket bra filmer - Repulsion, Cul-de-Sac och Kniven i vattnet. Värt att stanna uppe hela natten för. Njut också av den fantastiska filmmusiken av den verkliga Komeda - d.v.s. inte bandet, utan Krzysztof.

Det enda problemet är att den filmintresserade inte får veta bakgrundshistorierna till dessa milstolpar - t.ex. hur Polanski ständigt fick kämpa om filmerna med sina ytterst tveksamma producenter eller hur regissören gör research med psykologer för att förstå hur psykoser upplevs innan han gör Repulsion. Men det kanske jag hinner skriva några rader om innan helgen - lovar inget...

Time, travel, communication, entertainment.

2006-01-16T09:26:00.000-08:00

"Everybody is entertained to death. There´s so much entertainment going on, there´s so much to distract yourself and it all looks so much more interesting than politics", Brian Eno, 2005.

"We need a million children saints adept at high unhexings, technological vaudeville, rhythmic behaviors, hypnotic acrobatics, street trapeze artistries, naked circus vibrations–magic politics to exorcise the police state.", Allen Ginsberg, 1968.

Jepp, nu är man tillbaka igen. Vardagen kom och slog till när man minst anade det. Det har tagit alldeles för lång tid att landa i rutinerna, men nu kan jag börja lugna ner mig igen. Och därav bloggande också - det krävs lite "sysslolöshet" för att det ska kännas som ett vettigt tidsfördriv. Men man kan ju alltid väckas ur sin slummer av två citat från gamla hjältar som visar att det händer rätt mycket på ett halvsekel - i alla fall vad det gäller underhållning.

Man kan förledas att tro att de inte talar om samma sak. Den förhärdade nutidsmänniskan Eno som beklagar att politik är "tråkigt", medan Ginsberg förhärligar hippie-kulturens överflöd av happenings. Men för mig känns det idag som om de talar om samma sak. Politik utan glädje, överflöd och huvudlös vilja-mot-något kanske är det samma som en polisstat. Och vad förströr vi oss inte med? För min del både med teknologisk vaudeville och rytmiska beteenden...

Alright, nu har jag varit allvarlig ett tag. Nu till lite underhållning på riktigt.

Jag var nog rätt länge misstänksam mot Kraftwerks Minimum - Maximum DVD, men så såg jag den på flera års-bästa-listor och gav den en chans ändå. Så nu sitter jag här och har sett och lyssnat ett par kvällar på raken. Och visst är det underhållande - man vet vad man får, men det är jäkligt kul ändå. Man skulle kunna säga att nya mixar av klassikerna är ett helgerån, men live känns det som om de tagit ett steg tillbaka från The Mix-plattan och de börjar den långa konserten med en fullkomligt stenhård variant av "The Man-Machine". Lika glödande är låtarna från Computer World (deras mästerverk i mitt tycke) och vissa av de nya låtarna (t.ex. "Vitamin") känns mer ok än de borde.

Man kanske skulle lägga till att de också bevisligen sätter i ära att spela sina instrument - något som man kan undra över i dessa tider av lap-topkonserter och annat. I avslutande "Music Non Stop" så tågar de av scenen en och en efter ett förtjänstfyllt arbete. Guldstjärna till Florian Schneider - inte en rörelse på ansiktet under två timmar och ändå är det han som digital-scratchar mot slutet... De får fortsätta ett tag till då. Nästa skiva om tio år??

God jul och gott nytt år...

2005-12-20T11:33:00.000-08:00

outjazz
Originally uploaded by Outjazz.

...till alla läsare av Out to Lunch. Jag fortsätter att spela samma melodi efter jul och in i nästa år!

Hörs,

Markus

Boktipset!

2005-12-20T10:42:00.000-08:00

Här kommer en lista på bra böcker jag minns att jag läst i år.
Ingen ordning - inte bara från i år...

Here goes:

Louis-Ferdinand Céline - Resa till nattens ände

Fredrik Strage - Fans - en bok om besatthet

Jonathan Coe - The Closed Circle (med viss tveksamhet)

Peter Shapiro - Turn the Beat Around - The Secret History of Disco

Simon Reynolds - Rip It Up and Start Again - Postpunk 1978-1984

Haruki Murakami - Dance Dance Dance

Ida Börjel - Sond

Samuel Delaney - Dhalgren (även om jag inte läste hela... Kommer återvända, tror jag)

Zadie Smith - On Beauty - a Novel

Året 2005 - listan...

2005-12-10T13:09:00.000-08:00

Ok! Dags att presentera listan.

Som vanligt så kommer jag att förbehålla mig rätten att ändra in i det sista - sådana här saker måste väl alltid vara under arbete, så... Vill du ha en definitiv lista, så får du vänta till första veckan 2006! Allt är i oordning - ingen hierarki mellan förslagen. Jag har väl tänkt att bygga på listan med lite motivationer också - vi får se hur mycket jag orkar.

Jag uppmanar naturligtvis till diskussion och kommentarer är helt ok - så länge de är någorlunda konstruktiva... Alla kan ha fel - smaken är som baken - välj själv...
Egna listförslag är alltid bra, eller hur?

Ny musik:

Frida Hyvönen - Until Death Comes

The Fall - Fall Heads Roll

Broadcast - Tender Buttons

Lightning Bolt - Hypermagic Mountain

Damon and Naomi - The Earth is Blue

The Books - Lost and Safe

Boards of Canada - The Campfire Headphase

Afrirampo - Kore Ga Mayaku Da

Animal Collective - Feels

Kate Bush - Aerial

Brian Eno - Another Day on Earth

Matt Sweeney & Bonnie "Prince" Billy - Superwolf

Grouper - Way Their Crept

Dansmix:

Dubstep

Yard Core

Belgian New Beat

Rvng Prsnts Mx4 - Crazy Rhythms

Gammal musik:

The Fall - The Complete Peel Sessions

Comus - Song to Comus

Robert Wyatt & Friends - Theatre Royal Drury Lane 8th September 1974

Kemialliset Ystävät - Kellari Juniversumi

Taj Mahal Travellers - August 1974

DVD´s:

Damon & Naomi - Shibuya O-Nest Tokyo Japan June 24 2005

Bad Timing (Nicolas Roeg, 1980)

The Man Who Fell to Earth (Nicolas Roeg, 1976)

Werner Herzog (DVD-box från Anchor Bay)