Film: Bad Timing (Nicolas Roeg, 1980)

På senare tid har jag tittat väldigt mycket på film av Nicolas Roeg - en halvdoldis i den brittiska filmvärlden kanske, men med ett grundmurat kultrykte för hans tidigare filmer. Bland dem kan vi hitta Performance, Walkabout och Don´t look now bland annat. Bad timing är en av hans mer okända filmer, men den förtjänar helt klart en kväll...

Ett par, spelade av Art Garfunkel (?!) och Theresa Russell, möts i Wien och tycke uppstår. Kanske något för mycket - svek, skitsnack och svartsjuka kommer emellan och kärlekshistorien dras oundvikligt mot någon slags tragedi. So far, så mycket såpa. Det är förstås inte hela historien. Roeg har en känsla för att bygga upp spänning och mysterie - att kasta ut åskådaren i ovisshet. Vi ser på filmen som en deckare - kan vi lista ut hur allting faller på plats? Det finns naturligtvis en deckare i filmen också - en mycket ung Harvey Keitel - men inga sympatier uppstår med någon av filmens huvudpersoner. Det finns snarare en iskall kyla - ett betraktande utan förklaringar.

Folk med smak för Hollywood-action lär inte gilla det - här finns inga pekpinnar. Men då missar man poängen - jag gillar mysteriet och de snabba associerande klippen. Och så musiken - Tom Waits, The Who och Harry Partch i samma film... Ok, en sammanfattning. Det här är som om en engelsk David Lynch, med smak för dekadans och sextiotals-estetik, skulle göra en kärleksfilm på åttiotalet - men i slutändan gör en filosofisk deckare. Det är gott så!